RANK i Stockholm

 

En tur till Köpenhamn.

Lilibeth Cuenca är inbjuden till festivalen i september. Eftersom vi inte har träffats och hon inte känner till projektet, passar det att vi ses nu när hon är tillbaka från New York där hon bor sedan januari i år. Gunnel tipsade om hennes Artist Song som väl passar in i det arbete vi har gjort här de senaste åren. Det blir ett längre samtal om konsten, konstnärsskapet, hennes roll som kvinna, halvasiat och halvdansk och om den gradvisa övergången från att ha arbetat med video till det arbete hon gör idag: performance. Samtalet glider också in på kulturpolitik. Hur ska man överleva? En särskilt angelägen fråga när man arbetar med performance kanske. Det finns ju inget objekt att sälja. Vi inser båda att man i någon mån är köpt även när offentliga medel utgör grunden för ens försörjningen. Hur man än vänder sig ...


Av en händelse sammanfaller vårt möte med en vernissage hon ska ha och det blir ett kort besök på galleri Pixel. Det är verket Cock Fight som visas:


Kunststyrelsen presenterar Hunstad, ett samarbete mellan Galleri Neon, Tomelilla kommun, Kultur Skåne, Framtidens Kultur och danska Statens Kunstfonds Arkitekturudvalg. Man planerar att bygga 17 hus på marken bakom Galleri Neons nuvarande lokaler. Målet är att bygga en stad, bestående av de 17 husen och på det sättet skapa ”en mötesplats för innovation och utveckling”. Carsten Thau professor i idéhistoria vid Arkitekthögskolan i Köpenhamn håller ett


invigningsanförande. Han hinner gå igenom delar av arkitekturhistorien och sätta den i ett idéhistoriskt/sociologiskt sammanhang innan han är klar. Synd att danska inte är mitt modersmål. Men han är kvar så det går ju att fråga honom direkt. Fritt ur minnet ->


  Jag: Det var svårt för mig att hänga med i danskan, men det du nämnde om Max Weber och definitionen av en by som en enhet som kännetecknas av ofullständig integration, hur menade du då?


  Carsten: Det handlar om en direkthet som försvinner, där alla inte längre känner alla. Det har också med det aleatoriska elementet jag nämnde i början att göra.


  Jag: Aha. Så du menar att övergången från byteshandel till ett monetärt system skapar en alienation och att denna visar sig när en by blir tillräckligt stor?


  Carsten: Ja, så kan man se det.


  Jag: Men är det inte lite udda, att ta en modell, som man kommit fram till är en bra beskrivning av hur utvecklingen ser ut, och sedan vända på steken och försöka skapa något sådant?


  Carsten: Jo, det kan man tycka.


  Jag: Mmm ... det är väl ett ständigt dilemma detta, att först försöka förstå utvecklingen, och sedan försöka styra den.


  Carsten: Är du arkitekt?


  Jag: Nej, konstnär.



Så här ser modellen ut:


















Lite senare stöter jag ihop med en arkitektstuderande och tre av hans kompisar, två arkitekter och en musiker. Efter en uppmaning att höra vad de tycker om projektet startar en lång diskussion. Det blir tydligt genom studenten, som varit med och arbetat fram modellen, att det inte finns någon koppling till byn Brösarp, bara till fenomenet by som abstrakt idé. Diskussionen kommer att handla om värdet av att arbeta med en abstraktion som utgångspunkt för skapandet av en plats för mänskliga möten, i synnerhet när målet är att återskapa ”den urbana alienationen”. Här är gänget: