Allt är över. Vi samlas för att fånga upp det som har varit, äta en bit och låta tankarna vandra. Det kommer fram reaktioner som inte varit synliga tidigare. Bland annat blir det uppenbart att LUR-festivalen inte varit tillräckligt förankrad. Någon har medvetet valt att avstå från att engagera sig, lite som en markering. Gunnel och jag har arbetat tätt ihop under de gångna åren och kanske har det också gjort att jag inte fäst min tillit lika mycket till andra i gruppen. Målet med projektet har också krävt (åtminstone har jag själv levt i den föreställningen) att vi hittar någon form av kulmen. Ett sätt att få medial uppmärksamhet är ju att engagera så kallade ”dragplåster”. Det tycks också ha fungerat. Ystad Allehanda hade två uppslag i samma nummer, både Sydsvenskan och Skånska dagbladet hade större inslag, lokal-TV nämnde festivalen och Radio Kristianstad gjorde både ett inslag före och efter festivalen.

Men hur blev det egentligen? Flera kritiska röster hördes från oväntat håll i byn. Många som vi trott skulle vara kritiska har ibland istället varit uppmuntrande: ”kul att det händer nåt!”. På sätt och vis blev vi som grupp mer sammansvetsade efter presskonferensen, men samtidigt är det ingen som önskar att det ska finnas konflikter mellan grupper i byn. Bästa att ligga lågt?

Summa summarum har vi närmast genomgått ett två år långt, konstnärligt elddop – och en utmaning som visade sig vara helt reell, och inte imaginär som vi kanske hade trott med tanke på projektets tema. Hösten får utvisa. Tiden låter somligt sjunka undan och annat träda fram. Vi siktar på vår samling den 12 december för att se hur vi som varit med hela vägen tänker oss att vi kan gå vidare.